hennesdanssteg

Melinda - om att misslyckas&perfektion

jag kom precis på hur rädd jag är för känslan och ordet att misslyckas. eftersom att jag egentligen inte vet hur alla tycker och tänker om detta ämne, kommer jag tala för mig själv.

jag är rädd, rädd för att visa vem jag egentligen är, eftersom att jag lever i ett samhälle där jag måste vara perfekt. vardagen är som en tävling, en tävling som visar vem som är störst, bäst och vackrast. är det inte sant? jag tror inte att jag tänker på det, det bara finns där. som sagt det är min vardag, jag tävlar med andra. den som jag ser upp till är redan högt i skalan "perfektion" den har det lättare att ta sig igenom dagen tänker jag, riktigt så är det nog inte. men idealen som står högt är starka, måste hålla sig kvar & de klarar det galant. jag som är där nere och försöker kämpa mig upp till det s.k "perfekta" vill också klara allt galant, vill också vara stark. så jag måste bli bättre på alla sätt o vis. och när jag misslyckas, där kommer de hemska ordet som troligtvis ingen av oss vill veta av, ger jag mig alldeles för mycket självkritik. för jag får inte misslyckas, jag ska ju var perfekt så jag passar in. jag trycker ner mig själv på ruta ett igen och måste börja om med all denna negativa kritik i mina tankar. sedan, om jag vill känna mig bra och lite mer nöjd trots att jag själv har misslyckats, kastas det gärna skit på andra. för då ska det ju givetvis kännas lite bättre. egoistisk blir jag. men det är ju en tävling. starkast till de yttre vinner.

så frågan är; kommer jag aldrig sluta "misslyckas"?
nej nej, jag kommer alltid misslyckas eftersom att jag ständigt jobbar på att nå så höga mål, målet om att vara "perfekt". men det finns inget som är perfekt, jag måste lära mig det! visst mål ska jag ha, men självklart måste jag må bra på insidan. för det är ju insidan som räknas? eller hur. hah, dagens skämt!
jag hamnar i en ond cirkel, sätter upp mål, jag misslyckas för det är omlöjligt att nå det målet. ser ner på mig själv. börjar om. försöker nå toppen igen. lyckas hyfsat tredje, kanske fjärde gången, men det är inte perfekt. måste alltid bli bättre. det kan alltid vara bättre. alltid ha mer. kan aldrig vara nöjd med det jag faktiskt gör bra, men kanske inte alltid perfekt.
sedan tillbaka på ruta ett. igen.
nu stoppar jag där.
 
jag måste, nej nu kom ett sånt där måste igen. vad är det här? jag menar att jag helst ska våga misslyckas utan att känna mig sämre än alla andra. vi alla misslyckas, vi kan inte bli perfekta. jag menar, börja tänka positivt när jag misslyckas verkar vettigt. jag vet i alla fall vad jag vill, jag vill ha bort det som är rätt och det som är fel. come on, ni tävlar också med varandra vardagligen. annars hade aldrig så dyra kläder köpts, annars hade aldrig hemska sjukdomar kommit in i bilden. kolla bara på hur många som svälter sig själva för att se ut som gina tricots badmodell eller för att komma i de skinny byxorna på H&M. men detta gäller inte bara utseendet, utan också, skolan, träning & allt som tillhör vardagen. det måste göras rätt.

vi glömmer bort hur bra vi har det, hur bra vi borde må. och istället tävlar vi om oväsentliga saker som att nå perfektion. när andra misslyckas känns allting mycket bättre eftersom att vi gillar när det går dåligt för andra och bra för oss själva.

vi har ju våra perfekt retuscherade skönhetsideal.
snälla, räcker inte det?